Självcensur i närbutiken

Idag var det sorg och förstämning i vår närbutik. Affärsägaren, en sunnimuslim från Irak, sörjde sin ”store ledare” som hade avrättats i Baghdad 30/12-06. Hans trygghet, hans hjälte var borta och det Irak han kände var förlorat.

- Vad tycker du om det, frågade han.
- Vad säger du om det, frågade han mig.
- Jaa, svarade jag honom, Om jag hade varit en irakisk shia hade jag dansat på gatorna och hade jag varit en kurd så vet du vad jag hade tyckt!
- Det är en sorgens dag, svarade han, de kunde ju ha väntat en månad eller två.
Detta kunde jag delvis hålla med om.

Det var först på väg hem med de två mjölkpaketen under armen som självreflektionen hann ifatt mig. Jag hade aldrig svarat honom. Jag hade gömt mig bakom andra.
Det demokratiska och fria Sverige, liksom jag själv, håller på att bli något annat, en främling som jag inte tycker om. Det håller på att bli en plats där man döljer sina åsikter av rädsla för andra. Demokratin är extremismens vikigaste offer. Fruktan har intagit frihetens plats även här och jag skäms över att jag låtit mig svepas med.
Jag lovade mig att nästa gång skulle jag tala, vänligt men rakt och så försvara den värld som eroderas av hatets hantlangare.
Stämningarna i vårt land är bekanta från förr. De behärskade självcensurens Sverige under andra världskriget då vi kröp för den lika totalitära nazismen. Några få ögon såg klart, några få röster höjdes för människovärde och frihet men i övrigt vara bara en krypande tystnad.
Samma gamla våldnad har återuppstått, nu i ny kostym men rekvisitan är den samma, liksom hatet mot samma folkgrupp.

Sörgården finns inte längre och Bullerbyn är borta. Kanske var det bara en flyktig dröm?
Nu måste allt det goda vi känt försvaras och hävdas. Det sker genom att vi trots extremismen, trots den kväljande lukten av fruktan och kontroll som terrorismen sprider, lever i friheten – till varje pris.
Förblir vi tysta får vi en värld som ingen vill ha.
Låt oss önska Mellanöstern i allmänhet och Kurdistan i synnerhet, en ny tid. Det kommer att gagna en hel värld.
Vi har makt att ge barnen en god framtid, att lära dem vad godhet är. Därför finns Alfred Nobels Skola.

Resebrev från Johan Idar i Kurdistan, dag 3

Igår samtalade jag med lärarrinnan, rektorn och skolstartaren Khonav Saleh. Hon brinner verkligen för att implementera det svenska systemet här i Kurdistan. I förrgår var hon på kurdisk TV och fick sedan kontakt med skolministern som var väldigt entusiastisk över hennes tankar ang. hur en skola bör bedrivas. Eventuellt kan hon få lite hjalp från den kurdiska staten i framtiden.
Jag blev efter det körd till Suleimania av underbara vänner som bokade hotell och sedan bjöd på restaurant. Det visade sig att alla tre som jag åt med, hade varit rektorer pa en bra skola här i Suleimania. De är väldigt kloka och erbjöd sig att hjälpa till med att starta skola har i Suleimania om jag har planer på det. De har också flera personer med lärarutbildning som skulle kunna arbeta i en svensk skola här.
Nu ska jag hälsa på en bror till en vän i Sverige.
Hälsningar
Johan Idar

Resebrev från Johan Idar i Kurdistan, dag 2

Jag lär mig mycket om den kurdiska kulturen och tycker att det ar helt underbart att få vara har; en dröm förverkligad efter tio ar.
Idag träffade jag Dr. Mohammad Sadik, universitetet Salahaddins rektor, samt rektorn for ett college (lydande under samma universitet) som har hand om deras konstutbildningar;. Bagge två var mycket artiga och gästfria. Hos Dr. Shakhawan N. A. Schwan fick jag samtala med ett antal svensktalande kurder som tidigare bott i Sverige under många ar. Ett par stycken av dem visade också intresse for att hjälpa till med skolan, men ingen av dem har lärarutbildning.

Det skulle innebära ett stort lyft för skolan om vi fick tillgång till svenska statsbidrag. Reglerna för detta är mycket precisa. En av president Barzanis närmaste män, var och halsade på mig på hotellet alldeles nyss. Han frågade vad han kunde hjälpa mig med och jag förklarade att vi söker efter familjer i Hewler (Erbil), där minst en förälder (med svenskt medborgarskap) arbetar för ett svenskt företag eller en internationell hjälporganisation. Kanske svenska ambassaden i Amman (Jordanien) bättre känner till detta. Hittar vi inga sådana familjer (som berättigar oss till svenskt statsbidrag) återstår att se om någon svensk, eller internationell, hjälporganisation vill vara med och stötta skolan. Det verkar, enligt presidentrådgivaren och Dr. Mohammad Sadik, inte som om Kurdistans regering har mojlighet att bidra med medel till skolan.
Dr. Mohammad Sadik vill att jag ska fa träffa den kurdiske utbildningsministern, om han är anträffbar. Det var svårt att nå honom på telefon idag.
Jag ska nu försöka ringa en kurdisk-svensk lärarinna som har visat stort intresse for att undervisa på skolan.

Känner ni alltså svenska medborgare som är boende i Hewler med omnejd och som vill ha sina barn inskrivna i en bra svensk skola så hör av er genom att sända mail till adressen nedan. En god ekonomi ger oss möjlighet att förverkliga en makalös utbildning!

Sammanfattningsvis kan nog sägas om en framtida svensk skola i Hewler; att
om skolan existerade, skulle sakert manga kurder i Sverige överväga att flytta ned hit.

Allt Gott!
Johan Idar

Resebrev från Johan Idar i Kurdistan, dag 1

Hälsningar fran Hewler (eller Erbil som araberna kallar staden) i Kurdistan, norra Irak.
Människor är otroligt trevliga och kärleksfulla. Överallt pratar de med mig (på planet, på flygplatsen, så fort de får en chans).
Den man som mötte mig på flygplatsen hade letat efter mig i två timmar utan att ge upp. Efter att ha funnit mig, bjöd han mig på middag på hotellet. Jag insisterade på att få betala, men han vägrade. När klockan var nästan 23.30 och vi hade pratat i flera timmar var det nödvandigt att gå och knyta sig, eftersom jag ska träffa några viktiga nyckelpersoner under de närmaste dagarna. Trots att han hade servat mig halva dagen, frågade han ändå om jag ville att han skulle stanna kvar och prata. Jag märkte att han inte ville att jag skulle känna mig övergiven.

Det finns miljoner skäl till att älska det här folket. Kurder är speciella.
Ett par små anekdoter:
En av passagerarna på planet hade klätt ut sig till jultomten, vilket var väldigt uppskattat. På hotellet hittade jag sedan en julgran (den sämst klädda jag någonsin sett, men ändå!).
God Natt!

Johan Idar

Rektorn kommer!

Vid årsskiftet flyger vår blivande rektor ner till Kurdistan för att se på arbetet och intervjua lärare. Han är en mycket god pedagog och organisatör. Att han dessutom har en stark känsla för kurder och för Kurdistan är ett jätteplus!
Bekherbe bo Kurdistan mamosta Johan!

Så mycket god vilja!

Det var härligt att möta folket på Göteborgs Initiativets konferens. Så mycket god vilja det finns! Tack för att jag fick komma. Vi syns på planet till Hewler 26/12!
Kjell Fors

Irakkonferensen igen

Jag vill bara påminna er om Irakkonferensen i Göteborg 12/12 som Göteborgs Initiativet och Unga Örnar står bakom. Rulla ner i bloggen så hittar du en länk för att anmäla dig!
Allt Gott!

Kjell Fors

Ett mänskligt format!

För att inte förlora markkontakten arbetar jag lite i en låg- och mellanstadieskola. Husby-Långhundra skola ligger ute på den uppländska landsbygden. Det är en B- och C-skola (flera årskurser i samma klass), med ungefär 120 elever
Även om det inte finns några perfekta idyller finns här strukturella förutsättningar för att elever och personal ska må bra. Formatet är överblickbart: Alla känner varandra och det finns en omsorg mellan eleverna som är härlig att se!
Djupt förankrade i den uppländska myllan sträcker man sig utåt mot omvärlden. Igår talade jag om islam och Mellanöstern inför jätteintresserade elever. Här finns mycket av det som vi ska ta med oss till Kurdistan!